Godmorgon bästa! Nu måste jag fråga er om råd och tips. Jag misstänker att min kära son har kommit i trotsåldern redan (han är 20 månader). För det mesta är han väldigt lugn och glad men när det inte går som han vill så bryter utbrottet ut. Han kan och vill allt själv. Han blir vansinnig på mig om jag ska hjälpa honom upp i rutschkanan och säger NEJ och markerar med en stopphand. Sedan om han inte får som han vill så får han sådana sjuka utbrott som inte på någotvis går att stoppa. I lördags fick han ett sådant när han inte fick gå in i en rabatt. Då började han gallskrika och blev som en geleklump och skrek hela vägen hem i vagnen (20 min). Det gick verkligen inte att prata med honom. Visst måste det här vara trotsåldern?
Ska man låta dem få som de vill för att slippa utbrotten eller ska man bara vara bestämd och härda igenom utbrotten? Nu vill jag veta era bästa tips och råd på hur man ska agera? Jag har på alla sätt försökt att avleda utbrotten men väldigt svårt.
Klart du ska vara bestämd om det är nåt man inte ska göra. Det är viktigt att barnen får lära sig att vissa saker göra man inte!
Jag har en son som blir 2 år i april och jag och hans pappa har också misstänkt att han är inne i trotsåldern nu.
Hans humör stämmer bra överens med hur du beskriver Elvis humör.
Alla har säkert olika tankar kring vad som är rätt och fel men det vi tänker är:
– Att vi försöker hålla oss lugna när utbrotten kommer och distrahera med att prata om annat (funkar inte alltid)
– Att det är viktigt att inte ”ge efter” bara för att han får ett utbrott. Det är ju ändå vi som föräldrar som bestämmer men samtidigt:
– Att vi väljer våra strider. Hur viktigt är det egentligen att det blir enligt din vilja just den här gången? Skulle han t.ex. lika gärna kunna få sitta på en vanlig stol istället för i sin egen stol när han äter?
Som sagt, det här är bara våra egna tankar och det finns säkert andra idéer om hur man bemöter det på bästa sätt. Jag tar också gärna emot tips! 🙂
Lyssna på ”rulla vagn podden” där har dom flera avsnitt om trotts ☝🏻😊
Min tjej har blivit likadan ( samma ålder) 😅 Tänker att det just nu finns ett behov hos henne att testa själv, klara av saker, testa sin egna gränser. Jag försöker i den mån det går att låta henne göra saker själv och ta egna beslut i de saker som går även om det innebär att hon ramlar, slår sig (ej allvarligt) osv.. Tror det är en viktig del av lärandet. I de frågor som ÄR viktiga står jag på mig. Men minimerar dem just nu då dagarna annars skulle bli väldigt konfliktfyllda. Avledning, förebyggande av utbrott fungerar ibland 🙂 Allt går nog över vartefter <3
Vår son är 3,5, men i samma ålder som Elvis var det samma! Han skrek och la sig ner som att han var besatt av något! Tror det bästa är att hålla sig till sina regler, fast det blir krig. För det kommer gå över och då förhåller de sig till reglerna! I min erfarenhet kommer dessa perioder med jämna mellanrum! Och såklart, om det är i en dum situation såklart kan man tumma på reglerna! Hålla sig lugn fast de är monster för tillfället! Blir värre om man brusar upp sig själv! ❤️
Jag försöker bemöta mina barns känsla. T. Ex. Vid ett utbrott så håller jag mig lugn, sötter mig i höjd med barnet oxh säger ”mamma ser och hör att du är arg men man fpr inte gå i rabatten”.
Du bör vara bestämt oxh inte ge efter dp kommer han alltis ta till det nör han vill. Sen är det klart man ska välja sina fighter också 🙂
Lycks till.
Vi har en trotsig 3 åring här hemma som haft några få såna där utbrott förut sen en tid tillbaka. Det jag insåg för min del i efterhand var att vi gick till lekparken Precis före lunchen och jag vill tro de påverkade mitt barn att få så långt utbrott och helt utom sig. Sen dess har jag alltid gått med mitt barn efter någon måltid. 😅 idag är trotsen betydligt mer men inte med så långa utbrott. Korta sekvenser för vardera situation. Vi försöker vara bestämd och konsekventa i vårt agerande. Har vi sagt nej då är de nej. Har vi sagt att vi ska gå hem då går vi hem. Med bråkigt barn eller inte spelar ingen roll för oss. Oftast har det gått bra och bara blivit korta utbrott numer. Men jätte svårt och tufft de där. Vi är mitt i det. Vi härdar 💪håll ut och kämpa på ☺️ Lycka till!
Jag upplever detsamma med min 20-månaders. Plötsligt ifrån ena dagen till den andra var allt ”NEJ!”
Låt han inte få som han vill alltid. Man måste vara bestämd så de lär sig att livet inte alltid funkar så, att man kan få som man vill. Det tar tid för barn att lära sig, men se upp för att det bara blir nej hela tiden, för det blir inte heller bra. Avled om det går. Men också välj striderna. Vissa strider kanske inte är värda att kämpa igenom. Prata mycket med Elvis också och berätta varför han inte får göra si och så, så han får förståelse för det också och inte bara ett nej. Visa på VAD han får göra också ☺️
Lite tips från en mamma med en snart ettåring, som även jobbar som förskollärare.
Min son är snart 2 1/2 år och vi har entrat trotsåldern med besked, allt är nej, och om det minsta går emot honom så ligger han på golvet och skriker🙈😅 Jag har även arbetat med barn och jag kör stenhårt på regeln ”pick your battles” dvs de saker som är VIKTIGT för mig, för vår familj, där viker jag inte en tum och härdar ut vilket utbrott som helst, vart som helst. För min del är det första och främst det som är en säkerhetsrisk (självklart), samt som exempel jag bestämmer vilka kläder man har på sig när man går ut (säger jag vantar då är det vantar etc.) Vill han däremot ha en bit bröd innan maten och jag först säger nej och det blir ett himla liv om det, just det är inte viktigt för mig så då får han det. Enligt min erfarenhet (och åsikt) så lär sig barn relativt snabbt vad som inte är förhandlingsbart, och jag går inte ens in i vissa strider. Typ idag då tog han flaskhyllan i metall från kylskåpet som jag gjort rent och stod på tork på bänken och använde den att köra bilar på, är det egentligen en leksak, nej, var det hela världen, nej, så då låter jag det vara.
Jag brukar även dela visdomsord från någons mormor som sa att det man ska ta med sig genom barnens barndom (och något jag upprepar för mig själv när det blir tufft) ”håll i, håll om, håll ut”
❤️
Jag har en son som blir 2 i april och alltså han har hållit på som du beskriver sen han var 20månader… Han har även sovit sämre på nätterna sen dess… Innan vaknade han aldrig på natten och sov oftast till 7-8 nu kan han vakna 2-3ggr och vill kliva upp vid 5 😴 Har tyvärr inte hittat något som funkar, men tänkte nu att jag ska försöka läsa kommentarerna du får in. Om du hittar något som funkar kan du väl också dela med dig? Tips mottages gärna här 🖐️
Jag upplever samma sak med min 2-åring. En sak som för det mesta funkar är att sätta larm innan en aktivitet ska avslutas och säga till honom att när klockan ringer då ska vi… gå hem/äta mat/byta blöja etc. Funkar för det mesta och man slipper skriket/utbrottet.
När han går igång och skriker brukar vi låta honom vara, låta honom ligga på golvet tills han lugnar ner sig. Det känns som att när han inte får uppmärksamhet för sitt utbrott så lugnar det ner sig efter en stund.
Jag jobbar på förskola och får höra detta från föräldrar ganska ofta. Jag känner inte igen barnen i det de säger. Och nej, det är inte pga att de är andra personer med oss. Det är sättet vi talar med barnen. Vi har sett allt och då menar jag ALLT hos barn. Våra barn är glada men kan även bli ledsna.
Vi låter de vara ledsna/arga precis som vi låter de vara glada.
Om ett barn har slagit någon så säger vi till på skarpen för det är inte okej, vi får klappa fint. Det barnet är inte van vid tillsägelser och bryter ihop. Vi låter barnet vara tills den lugnat ner sig och kan återgå till leken.
Varför detta är bra är för barnet får komma i kontakt med sina känslor , men också förstå att den gjort fel.
Det känns som barn idag inte får bli arga/ledsna, utan de ska tröstas direkt.
Och låt Elvis gå upp för kanan själv, för jag lovar att han gör det själv på förskolan.
Han kan mer än ni tror och han är säkert jätteduktig! Jag tycker absolut att ni kan vara där och observera men han kan precis som han säger (vill han klättra över ett staket så kanske du får säga till och vara bestämd att nej det går inte).
Det är knepigt med barns utveckling för det går så himla himla fort. Men du är jätteduktig som mamma och man ser att Elvis är älskad av er. Var bestämd och låt honom bli arg, men var bestämd. Det kommer gå bra, även om han skriker. Kom ihåg att du är vuxen, inte han.
Han börjar bli självständig, inte trotsig.
Elisabet Carlén Alfredson är jätte kunnig om detta. Lycka till!
Är fan rädd för förskolelärare som är så dömande som dig. ”Om ett barn har slagit någon så säger vi till på skarpen för det är inte okej, vi får klappa fint. Det barnet är inte van vid tillsägelser och bryter ihop.”, att du drar den slutsatsen, att barn som blir arga när de blir tillsagda att inte slåss blir det på grund av att föräldrarna inte säger till barnen när de gör fel, är så inskränkt av dig. Som du säger, barn är människor och har en himla massa känslor i sina små kroppar, att de blir ledsna i en känslomässigt laddad situation är helt naturligt och kan bero på cirka 1000 olika saker som har med normal utveckling att göra. Jag betonar: det måste INTE vara för att föräldrar är så jävla dåliga (och att du är så jävla bra eller?). Vidga dina vyer och jobba på din människosyn.
Jag har också arbetat med barn, och nu när jag har erfarenheten av båda delar, att vara förälder och att vara nanny samt barnskötare så kan jag säga till dig att det är en GIGANTISK MEGA STOR skillnad på att vara ett barns förälder och förskolelärare (eller barnskötare.) Du har rätt i sakfrågan om hur man hanterar situationer MEN du har HELT fel när du säger att det är ”för att ni gör saker annorlunda” Jag är min sons tryggaste punkt i hans liv, det är hos mig med mig han känner sig trygg att spela ut hela sitt register, visa precis vad han känner, och han har heller ingen provat något han gör skulle påverka hur jag känner för honom, alltså han kan släppa masken och ibland då jag också är hans primära auktoritet utmanat han den. Jag är superkonsekvent på mycket, och jag säger ALLTID ifrån vid ALL typ av aggressivitet och mig kan han nästan skratta åt, men kan bli jätteledsen när någon utom mig eller hans pappa tillrättarvisar honom. Så utgå definitivt inte ifrån att ett barn som visar känslor kring ett tillrättavisande gör det för att de aldrig blir tillrättavisade. Sen blir de flesta mer hariga med sina egna barn, jag står också och passar min son i lekställningar osv på ett sätt jag aldrig hade gjort när jag arbetade, av den enkla anledningen att hur mycket jag än tyckte om barnen jag arbetade med så kommer det inte i närheten av det enorma ansvaret och kärleken jag känner för mitt barn, och min oro att nåt ska hända honom, och den instinkten är svår att stäng av.
Jag har en 5- och en 3-åring hemma och trotsåldern var nog de stunder jag bara ville ge upp och låta barnen få som de ville. Gjorde det mycket med den första men när jag märkte av att han började gnälla för att få sin vilja igenom för minsta lilla flera gånger per dag, satte jag ned foten. Nu blev det som mamma sa eller inte alls. Självklart var jag öppen med att han skulle prova nya saker, men med en till son på väg kunde jag inte låta hans beteende vara hur som helst. Till en början blev utbrotten värre, mycket gråt, kasta omkring saker etc, men jag lät alltid han få utrymme för detta och till slut stoppade dem och idag verkar han må så mycket bätte psykiskt. Körde samma med andra sonen och hade inga problem alls där. Handlar mycket om att barnen växer upp och ser vad de kommer undan vs inte kommer undan med, vad som är tillåtet. Så jag säger, kör på med att säga nej till beteende som för dig som förälder inte är okej och ge utrymme när Elvis måste hantera känslorna de skapar.
Det kommer inte att gå att undvika trots-utbrotten…Trotset kan dessutom pågå under lååååång tid, och kommer ta nya former vartefter – Så att då som förälder backa och alltid låta barnet få sin vilja fram, då skapar man odrägliga barn…
Mitt råd är att generellt hålla fast vid de regler man har, men att självklart välja sina strider. Låta barnet göra saker själv. Vara lugn och tålmodig. Och se till att man alltid har extra tidsmarginaler… (trotset kommer äta tid…)
Kolla på lågaffektivt bemötande! Egentligen något man kanske använder för barn med diagnoser för det mesta, men jag som arbetar som förskollärare ser även framgångar med detta i lagom dos för andra barn också. Finns böcker, poddar och artiklar om detta för att lära sig mer. Ännu ett tips som fsklärare och mamma är att auktoritär uppfostran sällan leder till något gott, men det är viktigt att det finns gränser såklart och att barnet lär sig rätt och fel. Låt honom pröva själv och i värsta fall kanske han slår sig (i lekparken) upptäcker att han fryser (vägrar ytterkläder) osv, detta skapar en självständig individ med tilltro till sin egen förmåga! Han är väldigt liten fortfarande men ni kan ju även försöka förklara för honom varför vissa saker är fel och försöka relatera så han kan förstå och känna de känslorna, tex hur de hade känts om någon gick sönder hans rabatt eller liknande. Försök behålla lugnet och tala lugnt, affekt skapar affekt! Hoppas det går över, som tröst brukar de gå över för nästan alla barn 😉
Min son hade väldigt få trots-utbrott och jag vet inte om det var hans personlighet helt enkelt eller om det var för att jag alltid FÖRKLARADE varför man inte fick göra si eller så. Redan när han var väldigt liten så förklarade jag, barn förstår mer än vad man tror. Att bara säga ”nej du får inte göra så” tänker jag är väldigt frustrerande för ett barn, men om man istället förklarar varför man inte får göra så så kanske det minskar frustrationen hos barnet.
Självklart ska du vara bestämd, barn måste lära sig vad som är rätt eller fel. Föräldrar måste våga vara förälder och ha regler. Regler ger trygga och fina väluppfostrade barn. Tack för en fin blogg
Vår dotter får också utbrott dagligen men det som för oss fungerar bäst är att avleda med något annat.
Jobbar, som flera andra här, som förskollärare. Har 12 tvååringar i min grupp som alla fyller tre i år – och dom flesta genomgår liknande perioder nu. Samtidigt klarar vi av de flesta situationerna bra, utan några utbrott eller tårar – och det för att barnen vet vart mina/våra ramar och gränser går. Barn testar gränser för att ta reda på vad som är okej eller inte. Ramar gör barnen trygga!
Som många sagt – välj dina fighter, vad är viktigt eller mindre viktigt i längden?
Var lugn, men bestämd och konsekvent. Ett nej är ett nej, och det måste alla lära sig – barn som vuxen. ”Stopp” kan med fördel användas då det är ett mindre negativt laddat ord.
Om en är konsekvent så kommer utbrotten att minska. Säg ”det är okej att du är arg, men mitt svar är fortfarande nej”, låt utbrottet ebba ut och prata om det tillsammans när det lagt sig och båda är lugna.
Sen kan en märka att barn kan bli mer trotsiga när en förälder är närvarande. Vet inte varför. Kanske för att barnen testar gränser och att vårdnadshavaren inte varit tillräckligt tydlig med var de går (och nej, inte för att de är dåliga föräldrar men förmodligen för att det är jobbigare för en förälder att se ens barn ledsen/upprörd än vad det är för en utomstående person). Men också blandat med att barnet vet i sitt hjärta att du som förälder har ovillkorlig kärlek till barnet och på så vis blir alla känslor starkare.
Min son fyller snart 5, Men när han var mellan 2 och 3 så fick han många utbrott. För våran del kunde det komma utan förvarning. Men när man ser tillbaka på det så var det många gånger när han var hungrig, trött, eller vid mycket intryck eller när vi helt enkelt inte förstod vad han menade. För våran del så var våran inställning att vi ville att han skulle känna sig trygg i sin trotts. Fick han ett utbrott i affären så lyfte vi upp honom och lämnade affären. Att resonera med honom i utbrottet var som att hälla bensin på elden. Jag och min nan hade inställningen att detvär en fas som går över, och stt ett barn blir lyckligare av trygghet än regler. Det är ju betydligt lättare nu när man kan resonera med honom. Han har fått vinna många strider men han är sympatisk och resonlig nu när han är äldre.❤
Jag tänker såhär ; var glad för att han testar livet och dig. Han testar med dig för att han är som tryggast med dig och sin pappa. Det är en kort period och går över. Mina barn är 7,4 och snart 3 ochvgar alla varit igenom det Elvis gör. Det är naturligt och han utforskar världen. Självklart ska han inte höra farliga saker el sånt som inte är bra men annars-låt honom testa, utmana honom! Låt honom vara med o laga mat ( typ skala potatis) , hänga tvätt, handla osv och gör det på hans nivå. Respektera hans känslor när det blir kämpigt och bekräfta honom i det. Och det viktigaste – det är jobbigt för dig men det är förmodligen ännu jobbigare för Elvis! . Barn hjärna växer i sån himla fart att dom måste ha svårt att hänga med ibland. Ta hand om varandra
Lyssnade häromdagen på rulla vagn podden och avsnittet ”trots special”, så jäkla bra! Där får du massa bra kunskaper och superbra tips! Har redan blivit bättre här hemma!
Hej Ida,
Vår psykolog brukar säga att grunden är att försöka att se på situationen ur ditt barns ögon så vissa saker blir lättare att förstå. Kom även ihåg att du inte alltid kommer att förstå. Då kan du fokusera på att acceptera och finnas där som stöd.
Nedan är några andra tips 🙂 Rekommenderar också att läsa ”Ditt kompetenta barn” av Jesper Juul, och vill du ha en bra film som gör det enklare för ditt barn att förstå och prata om impulskontroll rekommenderar vi den här: https://www.youtube.com/watch?v=v1hZRjdkhwo
1. Ta ett steg tillbaka för att förstå vad barnet kommunicerar. För att lyckas med detta behöver du vara öppen för att det du gör är något som barnet inte uppskattar.
2. Fråga ditt barn hur de vill gå till väga. Ställ frågan och lyssna på ditt barns svar. Försök att hitta en mellanväg som fungerar för er båda.
3. Gör det lätt att prata om det som är svårt. Genom att verkligen lyssna på det som ditt barn tycker är svårt och erkänna att vi alla har brister blir det lättare att prata om problemen.
4. Skaffa mer kunskap om vad trots kan bero på. Experterna har olika åsikter kring denna fråga så leta för att ta reda på vad du tycker. En förklaring till beteendet kan hjälpa oss att vet hur vi vill agera.
5. Var noga med att inte trotsa tillbaka. Visa barnet ett moget sätt att hantera konflikter genom att leva som du lär.
6. Var klar med vad du vill uppnå. Fundera på vad du vill landa i/få ut av konversationen innan du tar ett samtal med ditt barn.
Hej!
Jag tittade på din you tube kanal i går där du visade kläder en hel del fint, men vad jag
fastnade för var tightsen svarta typ läder som någon som heter Susanne hade gjort, är
det något hon säljer till alla och isf var hittar man dem?
Tack på förhand
Min systerson har sen bebis haft affekt anfall; och detta kommer även när saker inte går som han vill eller när han inte får som han villl, känslorna blir helt enkelt för stora för honom och han vet inte hur han ska hantera dom tex besvikelsen över att något inte gått som han tänkt och då hjälper inte att man hjälper honom.. det bästa är att försöka avleda till något annat när det gäller honom, men såklart så får han ju inte göra hur eller vad som helst. Kände bara igen det du skrev men såklart kan de ”bara” vara trots oxå
Blandade känslor om man ska vara hård eller ge tbx ipad osv.
Åh, jag känner så väl igen det du skriver!
Vi har några ”regler” som vi har bestämt är viktiga och som vi håller på. Sen tycker jag det funkar bra att förberedda på att nu kommer det här hända om en stund. Tex om 5 min ska vi gå hem. Och sen när det är dags så brukar det oftast vara ”jag vill åka 1 gång till”, och då har vi bestämt att 1 gång till är okej sen går vi hem, annars kan man få stå och tjafsa i timmar. Det har funkat toppen för oss, I början var det bråk och tjafs men nu så är hon med på att vi kom överens om det tillsammans och nu är det dags att gå hem. Sen rekommenderar jag också rulla vagnen podde , som hade något avsnitt om hur man kunde försöka se till sig själv, varför trotsar barnet mig nu. Tyckte jag var superbra.
Mitt bästa tips är att läsa ”Med känsla för barns självkänsla” den boken finns även som ljudbok och man får bra tips där :).
Pju vår son har haft starkt humör sedan han föddes. Tom när han låg i magen såg barnmorskan att han hade humör när hon lyssnade med dopplern. Vår son kom in i en trots period vid 18mån o framåt precis som du beskriver. Vår son får oxå utbrott o lägger sig o skeiker o rullar på marken. Han är 3år + nu och det fortsätter. Går dock lite upp o ner i perioder. Stark vilja o trots är nog en tuff kombo hehe.
Barn måste få lära sig att leva med sina känslor och undersöka. Att sätra gör inte barn trygga utan rädda för att undersöka, med följd att undertryckta känslor lagras i kroppen och kommunikationen stängs av. Vuxna och barn kan tillsammans använda sin mentala förmåga och skapa en bild av hur de vill att det ska bli och vara. För att kunna samexistera och kunna skapa sin framtid. Ofta är det de vuxna som projicerar sin egen smärta som liten på deras egna eller förskolebarn. Din ilska och det som upplecs som separation projiceras i situation med Elvis. Barnet är symboliskt en bit av din själ. Det börjar alltid med en själv, att se sig själv i det barnet och hur vi istället för att sammansmälta avskärmar oss och glömmer att vi är alla ett och samma. Kärlek. / Anna
Ser att många skriver ungefär samma saker som jag tänkte föreslå, men skriver det ändå. Jag är AuPair just nu och tar hand om en tre åring (och en fem åring) som skriker och har humör KONSTANT, speciellt när han inte får som han vill. Jag brukar försöka hålla mig lugn och prata med honom, fungerar inte det brukar jag säga lugn ”du kan skrika och gapa hur mycket du vill men du kommer inte får något utav det, det kommer bara bli värre så det är bättre att sluta skrika om det och prata om det. Jag tänker inte längre diskutera detta med dig förens du har lugnat ner dig punkt.” sedan i princip ignorerar jag honom så länge han beter sig dåligt. När han har lugnat ner sig pratar jag med honom om vilka känslor han hade och varför han inte kunde få som han ville. I början av mitt år kunde jag sitta upp till 3 eller 4 timmar ibland (allvarligt) med honom skrikandes vid lunchbordet för att han inte ville äta sin mat eller städa undan sina leksaker. Idag räcker det att jag säger den frasen och det tar honom fem min att göra det. Kollar jag däremot på hans föräldrar så ger dem ofta med sig vilket har lätt till att han skriker om princip allt konstant och dem har satt sig själva i en väldigt svår sits då killen skriker ännu värre eftersom han vet att han får som han vill om han skriker. Han säger till mig till och med om du inte ger mig detta kommer jag skrika på mamma och då kommer hon ge mig det, så mitt råd är verkligen att härda ut nu så att ni inte kommer i samma sits. Det kommer bara bli bättre och lättare om ni härdar ut, annars kommer ni ha med er detta hela tiden. Kram och lycka till.