SVAR PÅ KOMMENTAR:
Hej på dig!
Vill först och främst säga att jag beundrar dig otroligt mycket, och jag älskar dina mat- och träningsråd! Jag dansade även för dig för typ fem år sedan, och du var alltid så glad och inspirerande!
Nu till min fråga (frågor)…
Jag har läst allt jag kan hitta om det här med proteinpulver både på din blogg och andra internetsidor, men jag blir inte klok på det. Det står ofta ”tränar du mycket” så… Jag har ingen riktig uppfattning om vad mycket är. Jag dansar 7 ggr i veckan, har PT en gång i veckan och försöker gymma minst en gång i veckan utöver det. Kör även kondition på crosstrainer då och då (gjorde det varje dag förut, men blev tillsagd att det inte var bra för att man blir övertränad?) Är detta ”mycket”? Är det rimligt för mig att börja använda protein pulver om jag vill få mer muskler, och bli av med underhudsfett? Och behöver jag träna mer för att se resultat?
Och till nästa fråga, jag var inte nöjd med mig själv för ett år sedan. Åt jättemycket sötsaker och snacks och såg helt enkelt stor ut. Slutade då totalt med detta, och gick ner 7 kg på detta år. Dock började jag nyligen ha dessa komplex igen, och började äta mindre och inga kolhydrater. Detta har i sin tur lett till att jag börjat få ätstörningar. Hur håller man sig ifrån detta? Jag har svårt att skilja på att äta ”nyttigt” och detta. (Därför älskar jag dina mattips!)
Tack så hemskt mycket för en inspirerande blogg!
SVAR: Hej tjejen! Tack så mycket för din fina kommentar!
Det ringer varningsklockor i mitt huvud när jag läser det du skriver! Det är en hårfin gräns mellan att vara nyttig och att ha ätstörningar! Jag tycker absolut att du tränar mycket! Vet inte hur din kost ser ut men att börja med ett proteintillskott kan vara bra för dig! Men du ska inte ersätta någon måltid med proteinpulvret utan i så fall bara lägga till det i din kost!
När du tränar så mycket är det ingen bra ide att ta bort kolhydraterna, de hjälper också till att återhämta och bygga upp din kropp och muskler! Det du kan göra är att välja att äta ”bra kolhydrater” tex. som fullkornsprodukter, quinoa och dinkelvete.
Att vara övertränad är inte roligt och har hänt mig ett antal gånger under min skoltid! För att undvika detta gäller vila, mat och sömn! Det gör också, tro det eller ej, att man blir mer tränad! Tränar du för hårt och får i dig för lite mat så bryter du bara ner dina muskler och det vill man ju inte! 🙂
Hej! Kände att någon som kan det här med ätstörningar bör uttala sig. Att gränsen skulle vara hårfin mellan att äta nyttigt och att lida av en diagnostiserbar störning är felaktigt. Att kunna äta nyttigt med kontroll är att i viss mån vara medveten, men att lida av ätstörningar innebär tvångstankar som leder till tvångssyndrom och skapar oerhörd ångest för den drabbade. Ångesten är signifikativ för sjukdomen. Ätstörningar är precis som alkoholism ett missbruk. Man får en kick av att gå ner i vikt, sen kan man helt enkelt inte sluta. Den kicken använder man för att dämpa ångesten, men eftersom det leder till tvångstankar ökar istället ångesten och självkänslan sjunker tillsammans med vikten. En person som inte har en störning upplever inte den här kicken. Att uppmana en person med ätstörningar att fortsätta träna och vara ”nyttig” är som att säga åt en alkoholist att dricka med måtta. Det går inte. Man måste någon gång HELT bryta med det gamla beteendet, och detta går inte att göra på egen hand dels eftersom ångesten är så stark, dels eftersom att man helt tappar perspektiv på vad ett normalt ätbeteende är. Jag har sett så många tjejer trilla dit och försöka bli friska utan vård, men jag har aldrig sett någon som klarar det på egen hand. Förr eller senare möter man en törn i livet som man väljer att hantera genom att fly till sitt missbruk, och precis som med alkoholism blir det inte bättre om man inte gör något åt det. Får man däremot vård går det att bli helt nöjd med sig själv utan att ändra på kroppen, utan på sättet man dömer sig själv. Och att bli frisk tar tid, men jämfört med hur mycket mer kvalitet man får ut av livet är det ingen tid alls jämfört med hur mycket tid man annars lägger ner på att vara sjuk. Man blir inte överviktig av att låta beteendet styra vikten ist för tvärtom, man däremot oerhört mycket lyckligare! På behandling får du ”träna” på att äta allt utan att dämpa ångesten som uppstår genom att kompensera med träning eller dylikt, och lär dig att tänka tvärtom mot vad du tänker nu. En person som varit sjuk bör inte utesluta något i sin kost eftersom detta tenderar att trigga igång ett beteende som leder till ett missbruk. Mandometerkliniken, Capio och Stockholms Center för ätstörningar är de i Sverige som bedriver denna typ av vård. Det här är allvarligt, och jag hade inte ägnat tid åt att skriva den här kommentaren om jag inte verkligen visste vad jag pratar om. Tänk över, hoppas jag har hjälpt dig på något sätt! Kram
Jag tycker absolut att det är en hårfin gräns mellan att vara nyttig och att ha en ätstörning! Så fort man tänker eller får lite ångest över något man ätit tycker jag det är en ätstörning fast det finns många olika grader av det! Om det sedan gått så långt att man fått anorexi så håller jag absolut med dig! Men enligt mig så är det skillnad på ätstörning och anorexia! Tack för din kommentar och information! Kram ida
Givetvis är det skillnad på en ”generell” ätstörning, d.v.s. diagnosen EDNOS, Eating Disorder Non Otherwise Specified, och anorexi eller bulemi, eftersom den diagnosen innebär att man uppfyller ett par men inte alla kriterierna för bulimi eller anorexi. Det är alltså en medicinsk diagnos i utvecklingsstadie. Men vägen till anorexi börjar alltid med att man slutar äta godis. Ingen vaknar upp en dag och väger 45 kilo, inkapabel till att uppbåda aptit, det är ju en process precis som allt annat.
Tack själv!
Jo, avslutningsvis ville jag bara säga att ju längre tiden går desto svårare är det att ta sig ur sjukdomen. Har man väl diagnostiserats med anorexi eller bulimi har sjukdomen gått oerhört långt, och man bör definitivt söka hjälp innan dess. Självklart är det bra att ta hand om kroppen, jag har inget att invända mot det, men man bör tänka över varför och hur man tar kontroll över sitt beteende och riskerna som faktiskt finns, med tanke på att det här samhället uppmuntrar detta utan att reflektera över eventuella konsekvenser. Kram på er båda!