Annons
Annons


HUR VÅGAR JAG GÅ TILL GYMMET?


IMG_3687.JPG

Hej! Har du något tips på hur man ska VÅGA ta sig till gymmet? Alltså motivationen finns där, men jag vågar inte gå dit för jag tycker att det känns pinsamt då jag är väldigt(!) svag, under genomsnittet, och jag bara har gymmat ett fåtal gånger så jag vet liksom inte riktigt hur alla maskiner funkar. Jag ser på mycket träningsvideos och de gånger jag har varit på gym har jag ÄLSKAT det, men jag har bara varit där tillsammans med min idrottslärare och känt mig “skyddad” då. Tycker träning är så kul och efter att jag inte tränat regelbundet på länge (pga sjukdom) vill jag så gärna bli stark igen. Vet att det är självklart att man måste ha lätta vikter/inga vikter i början pga teknik men skäms ändå av någon anledning och saker som “vi har alla varit nybörjare” osv hjälper inte, för jag skäms inför mig själv också. Har inte riktigt fattat hur otränad och svag jag är. Förr har liksom 3×30 situps känts som ingenting men nu är liksom 3×10 jobbigt. Jag hoppas att du kan ge mig något tips för vill verkligen börja träna igen och tycker inte att hemmaträning räcker för den styrka jag vill uppnå. Vill tillägga att jag förstår att folk är där för sin egen skull och bryr sig inte om andra eller att ingen skulle skratta, men det går inte att få in. Har inte råd med en PT som kan hjälpa mig heller, är bara 16 så har inte så mycket pengar. Tacksam för svar och hoppas att du förstår hur jag menar!

Annons

Annons

SVAR: Det är bara att bita ihop och gå dit. Börja på din nivå så kommer du att utvecklas och kunna lägga på vikter eftersom och känna dig mer säker. Men viktigt att du inte lägger på vikt bara för att du skäms utan lyssnar på din kropp. Istället för att skämmas för dig själv, var stolt att du kommer iväg och börjar ta hand om din kropp. Vi alla har våra svaga punkter. Jag kan tex. lyfta tungt i vissa maskiner men ex när det kommer till baksida lår så måste jag köra utan vikt då jag har svårt att hitta kontakten pga. tidigare skada. Jag kör på med låga/inga vikter och struntar i om någon ser eller tycker jag är svag. Ibland kan jag få samma tankar som dig då jag vet att folk som känner igen mig förväntar sig att jag ska vara ett proffs och lyfta jättetungt men så är inte fallet. Jag tränar för min egen skull och för att stärka upp mina svaga punkter och inte för att kunna lyfta tungt. Vi alla har olika mål och förutsättningar så håll allt fokus på dig själv och jämför dig inte med andra. Du gör så gott du kan!

Skulle även rekommendera dig att öva självkänsla varje dag för att stärka upp den. Jag brukar börja dagen med de och säga minst 10 bra saker om mig själv. Det känns töntigt i början men hjälper verkligen i längden. Sedan att gå tillsammans med en kompis till gymmet gör oftast att man känner sig lite mer säker 🙂 Kör hårt! Kramis

PS! Om någon av er som läser har fler tips så kom gärna med dem då jag vet att det finns fler som har den här rädslan för gymmet.

(0)

17 kommentarer till “HUR VÅGAR JAG GÅ TILL GYMMET?”

  1. Jag var lika rädd innan. Jag tränade dock mycket gruppträning. Började träna gruppass som bestod av cirkelträning, där lärde jag mig många övningar som jag sedan kunde ta med mig ut i gymmet. På de passen (tex cross challenge, cross cage) är gruppen väldigt blandad i kön och ålder. det är absolut mitt bästa tips. Du behöver inte betala för personlig träning men det finns en instruktör där som ser till att du gör rätt. Kör hårt!

  2. Gruppträning! Finns inget bättre 🙂 Jag var precis som dig och de hjälpte mig så mycket! Sen är det roligare också för man lär känna folk oavsett ålder! På passen jag går på är t ex alla 10-15+ år äldre än mig

  3. Kan inte låta bli att bli liiiite småirriterad på den här sympatihetsen som bara blir mer och med accepterad. Nån skriver en lång snyfthistoria för att sen avsluta med något som visar att det bara är bullshit. Tex ”hur ska jag gå ner i vikt jag är så tjock bla bla bla” sen: ”jag är 170 cm lång och väger 50 kg”. Man ba ok.

    Och samma sak nu: ”jag är så svag, det är så pinsamt bla bla bla”. Sen: ”jag gör ‘bara’ 10×3 armhävningar”. Hur många på gymmet är det inte som knappt kan göra EN armhävning?! Som kör på knäna! 10×3 är liksom det som den normala motionären brukar köra!! 30×3 armhävningar är skitmycket och ingenting som någon förväntar sig att en ”vanlig” 16åring ska klara!

    Varför blir jag irriterad då? Jo. För jag vet hur många unga tjejer som läser det här och är ännu sämre och då tror att de är sämst i världen! Asså klassiskt exempel: smala tjejen står bredvid mulliga tjejkompisen + fler kompisar, vill ha uppmärksamhet och säger ”jag är så tjock”, för att få höra ”nej gumman du är så smal”. Mulliga kompisen känner sig som ett hus. Alternativt: ”jag kan bara göra 10 armhävningar och det är så pinsamt att jag inte vågar gå till gymmet”. Tjejen som bara kan göra 3 slutar gå till gymmet.

    1. **situps!!

      + menar inte att man inte ska få be om hjälp, men då kanske man kan skippa att avsluta med vad man kan eller vad man har.

      1. Men va? Hon skriver ju att förut var 3×10 situps inga problem för henne men nu klarar hon knappt det, hon utgår från sig själv. Man kan aldrig argumentera mot en känsla, tycker hon att hon inte är stark och att 3×10 situps är jättelite för henne så är det ett fakta, det kan du aldrig sätta dig emot.
        Om någon säger att dom tycker att dom är tjocka men är 1700 cm och väger 50 kg så är det deras känsla och åsikt och man kan säga hur mycket man vill att hen inte är tjock, denna personens bild av sig själv är troligtvis densamma oavsett OCH troligtvis är detta ett stort problem för personen som faktiskt skrivedr för att få hjälp. Jag är otroligt trött på pekpinnar som säger att såhär får man inte säga och tycka och känna osv, för man får känna och tycka precis vad man vill.

        http://WWW.JOHANNAGRAHN.SE

        1. När det verkligen ÄR så, så fine. Men jag har genom åren (och nu också när jag jobbar med unga tjejer) upplevt att det ofta inte är så. Utan att vi ofta säger liknande saker för att få bekräftelse och då av bara farten samtidigt trycker ner andra runt omkring oss. Har bevittnat så många gånger att en smal och ”snygg” tjej sitter bland sina kompisar och säger något i stil med ”asså ja e så himla tjock, ja ska sluta äta pasta” typ. Fast inte på ett uppgivet sätt utan mer ”ge mig en reaktion”-sätt. Och man ser DIREKT reaktionen på den lite mulliga blyga tjejen som sitter i gänget.

          Men ja, jag köper vad du säger. Självklart ska man få känna som man vill. Kände massa sympati när jag började läsa hennes inlägg men fick en sån irriterad känsla när jag kom till slutet. Hade dock kanske kunna hållit det för mig själv eller bara sagt det till en kompis. Svårt att hålla sig ibland. 🙂

          Btw. Hon skriver faktiskt ”förr kunde jag 3×30 men nu känns 3×10 jobbigt”. Skillnad på 30 och 10. Det blir som att 30×3 är normalt men nu när hon ”bara” klarar 10×3 så är det så dåligt att hon inte ens vågar gå till gymmet. Tänk då de som tycker att bara 3 situps är skittungt.

        2. Det var jag som skrev frågan till Ida och tycker det är väldigt tråkigt att du ska se det så negativt. Menade ju inte att det är fel att knappt klara 3×10, jag VET att många tycker att det är tungt inklusive mig själv. Det jag menade var att det känns väldigt jobbigt att jag har blivit så svag jämfört med förut och att min självbild helt enkelt inte stämmer med verkligheten. Jag behöver ingen bekräftelse som att ”nej men gud 3×10 är superbra!!!” jag vet att det kan vara grymt för någon annan, men för mig som alltid sett det som enkelt känns det dåligt i JÄMFÖRELSE med vad JAG har klarat av tidigare. 3×30 var normalt och ”standard” på mina fotbollsträningar förut. Lite som att en del jag känner som tränar massor skulle känna sig dåliga om de plötsligt bara klarade 10 vanliga armhävningar istället för 40, men för mig som har svårt för 10 på knä skulle det kännas som att jag var världens starkaste om jag klarade 10 vanliga. Jag jämförde helt enkelt bara med mig själv, jag måste få avgöra själv vad som känns ”normalt” för MIN kropp! Man måste någonstans kunna se att ”ok den här personen var såhär stark förut och tycker att det är jobbigt att i jämförelse nu klara väldigt lite” och att jag absolut inte sa något om någon annans styrka eller att någon annan skulle vara dålig. Ville ge ett tydligt exempel på att min styrka minskat betydligt och ge en förståelse till varför jag kände mig svag trots att jag kan vad en del ande inte orkar. Hoppas du kan släppa det nu, sprid inte hat och negativitet, lite motsägelsefullt också när du sitter och tycker synd om de som är svagare fast det faktiskt kan vara superbra att göra 3 situps om man tidigare bara kunnat göra en 🙂

  4. Det tips jag skulle vilja ge är att fokusera på att du tränar för din egen skull. För din egen skull, för ditt välmående, för att du ska bli stark. Då blir det enklare att stänga ute tankar om vad andra tycker, i alla fall för mig.
    En annan sak som jag verkligen rekommenderar är att ta chansen till provträning med instruktör som de flesta gym har. Då får du veta hur du ska använda maskinerna/gör övningar och behöver därför inte bry dig om i fall någon kollar på hur du gör eller kommer med kommentarer. =)

  5. Hej Ida 🙂
    Har precis skadat höften för ca två veckor sedan. Skulle försöka ta mig ner i en splitt på poledancen och en kompis hjälpte mig att trycka för att jag skulle komma längre ner i splitten vilket slutade i att min höft knakade till ordentligt och gjorde väldigt ont. Gick till slut till en naprapat eftersom jag fick väldigt ont av att bara promenera. Ham sa att det har hänt något med ledbandet och jag får inte träna något som är kopplat till höften tills det är bra. Jag får alltså bara träna bröst, armar, axlar och övre delen av ryggen. Får inte göra till exempel chins eller armhävningar eftersom det kräver för mycket spänning i bålen vilket påverkar höften. Har nu varit på gymmet några gånger och tränat det jag får med hjälp av dina träningsprogram, men börjar tappa lite inspiration nu. Har du några fler tips på övningar som jag kan göra? Hur många dagar ska det gå innan jag kan träna samma muskelgrupp igen?
    Kram

  6. Jag kände samma sak men gick bara dit, efter några gånger lär man sig och då vågar man mer ta för sig. Dock blev jag magsjuk och knte tränat sen dess typ en månad så nu är jag rädd igen haha!! Blä.

  7. Tre tips:

    1. Börja träna hemma, finns så många övningar & pass man kan köra hemma utan maskiner eller vikter. Köper man sedan ett gummiband eller liknande så är variationen och utbudet ENORMT. Ida har jättemånga bra pass & övningar på sin youtube kanal ju! Dessutom har hon tipsat om appen FMKL, även den är superbra där visar de exakt hur övningarna går till och man kan själv välja vilken nivå man vill köra på. Tänker att om man börjar med detta så bygger man upp musklerna lite & man känner sig inte helt värdelös när man väl går till gymmet sen.

    3. Vissa gym har såkallade tjejgym, där är ofta mindre folk inne på dem (eftersom killarna inte får vara där (sen borde killarna ha liknande gym, för finns killar med samma problem som tjejerna. Men det är en annan diskussion) och fler personer i samma eller liknande situation som du. Så leta upp ett gym som har någon form av tjejgym och börja där inne. När du känner dig bekant med maskinerna som är där inne så våga gå ut och testa maskiner i stora gymmet som kanske inte finns inne på tjejgymmet. Men kanske bara 1 ny maskin per pass, så känner du dig bekväm med resten av passet. Lite utmaningar behöver man, det växer man bara av! 😉

    3. Dra med en kompis, spelar ingen roll vilken nivå din kompis ligger på. Men då kan ni skratta tillsammans åt det som känns jobbigt & om något går fel. Har man någon där som man känner sig trygg med så bryr man sig ofta mindre om omgivningen och man känner sig inte lika ensam. Ett jättetips!!!
    Är kompisen dessutom lite van grymmare så be denne att agera PT åt dig, – gratis, kul, tryggt och utvecklande för er båda!

    Sen måste jag bara tillägga att det är OKEJ att det känns jobbigt, det är okej att ha dessa tankar. Men det går över. Det är som Ida säger tyvärr, man måste göra det även om det känns jobbigt. Även om alla klyschor känns just klyschiga så stämmer dem. Det räcker inte att man går till gymmet en gång också har alla dessa jobbiga tankar gått över. Man måste gå dit FLERA gånger, slutligen så vet du hur alla maskiner funkar & resultaten kommer komma om du går regelbundet. Både mentalt & fysiskt! LYCKA TILL tjejen! HEJA DIG! DU KAAAN, jag lovar!

  8. gå till gymmet de tider när det är som minst folk – om du kan! När jag pluggade körde jag typ vid 9-10 på vardagar och då var det rätt tomt, i alla fall på vissa ställen. börja testa de maskiner dr ingen befinner sig. efter några gånger har du testat att dra lite i alla och så har du ungefär koll på hur man gör. Sen är det INGEN om ser var du ploppar i pinnen i viktplattorna i maskinerna eller håller räkningen på om du är uppe i 8 eller 17 situps liksom. Visst fria vikter men även där kan man ju ta tunga med färre reps eller lättare med fler reps. även där är det ju ingen som står och räknar hur många du gör!!!! Lycka tilll <3 snart blir du starkare och kommer kunna gå rakryggad in på gymmet och skita totalt i vad alla andra gör och vad alla andra tycker om dig och den känslan är oslagbar! kram!!

  9. Tack så mycket för svar Ida och ni andra som skriver! Jag får försöka dra med mig en kompis eller gå på något pass. Känns skönt bara att kunna se att det faktiskt finns andra som varit med om samma sak och förstår, så tack för tipsen! Ska försöka tänka på att inte bry mig så mycket om andra och inte tro att världen snurrar runt mig, haha. 😉 Känner mig dock lite kluven över hur man ska träna, en del säger ju att man bara ska köra basövningar med skivstång och att maskiner är skit, och andra använder till övervägande del maskiner. Men återigen tack, blir glad över hur omtänksamma människor det finns <3

    1. Skillnaden mellan maskiner och fria vikter är att vid fria vikter använder du en större del av kroppen än vid en maskin. Vilket ger olika effekt eller hur man ska säga, fria vikter är jobbigare att utföra och tar mer på hela kroppen. Och är därmed bättre enligt vissa. Men dom flesta kör både och vad jag vet 🙂 Så prova båda och sen kör du det som passar dig bäst. Jag tycker om att träna ben med fria vikter och triceps med maskin tex 🙂 Lycka till!

  10. Hej Ida!!
    Jag undrar om du någon gång skulle kunna gå igenom olika maskiner i gymmet? Jag brukar ofta gå på olika pass på de stället där jag tränar och liksom träna i grupp. Men jag skulle gärna våga mig in i gymmet, men jag skäms något otroligt då jag inte vet hur man ställer in eller använder maskinerna, eller olika vikter och skivstänger för den delen heller. Jag är 16 år gammal och har i hela mitt liv varit smal och lång, och jag har alltid varit helt platt utan former. Så att liksom våga gå till gymmet själv och kunna träna upp mina muskler och se lite annat än pinnsmal ut skulle vara bra.

  11. Hej E!

    Det tog 31 år för mig att ta mig till gymmet! och det enda jag ångrar idag är att jag inte gick dit tidigare… Jag hade en bild av att alla skulle titta på mig och tycka att jag är dålig, så jag gick aldrig dit helt enkelt. Jag körde på med antingen gruppass eller mina ensamma löprundor där ingen kunde döma mig. Givetvis speglade detta min egen osäkerhet. Jag dömde mig på förhand bara för att jag visste hur dålig jag skulle vara i början. (det man inte tränar på kan man ju aldrig vara bra på i början)

    Men så insåg jag att jag behöver styrketräningen. Den kommer att bidra till att jag blir stark och orkar mer och för första gången i mitt liv vara nöjd med mig själv och det liv jag lever. Jag började med att köpa hem en träningsbänk, hantlar och skivstång och en styrketräningsbok. Och så började jag lyfta hemma i min ensamhet där ingen kunde se mig. Och där var jag ett år. Jag lärde mig rörelser, jag blev mer bekväm med stålet och snabbt blev det en del av mitt liv. Men ändå, att gå till gymmet var fortfarande för stort. Tills jag började med yoga på ett nyöppnat gym. Jag köpte ett årskort och helt plötsligt kunde jag inte motstå de där hantlarna. Jag vill också! Jag fick en genomgång av en PT på gymmet av maskinerna. JAg satte på mig hörlurarna och började bara. Nu går jag iofs nästan bara till gymmet tidigt på morgonen (typ 5.00) men det är inte bara för att det nästan är tomt på gymmet då, utan också för att det ska funka med resten av livet (jobb och hämtning på dagis. Men mest att jag går dit tidigt har att göra med att jag aldrig behöver oroa mig över att behöva vänta på de maskiner jag vill använda. Vänta är inte min starka sida!

    Jag märkte snabbt att folk faktiskt inte bryr sig om andra på gymmet, de flesta är rätt egocentriska och bryr sig bara om sig själva. Om det är någon som säger något, så ser jag det mer som konstruktiv kritik. De flesta som skulle påpeka något gör det för att de vill hjälpa, inte göra så du känner dig dum. Jag kan ibland önska att fler skulle våga säga något ifall någon gör något galet. Att be om hjälp är inte heller fel. Vet du inte hur maskinen fungerar be någon om hjälp att visa dig. De instruktörer som finns på gymmet är ändå till för att hjälpa till med sånt!Jag har känt mig hopplöst lost ibland och jag känner mig ofta svag när jag ser vad andra lyfter, men då vänder jag mig inåt. Jag stänger helt enkelt av och fokuserar på var jag står. Jag utgår från mig själv. Idag gjorde jag 100 kg i benpress, 7 rep. Jag studsade runt i gymet som ett litet barn. Kanske är det inte stort för någon annan. Men för mig är det en seger! Och i slutändan är det, det enda som räknas!

    Köp något träningsplagg som du känner dig snygg i, ta på dig hörlurarna och peppa dig med musik som du känner dig stark till och gå bara dit! Du kommer inte att ångra dig!

    Kram

Visa alla kommentarer

Klicka här för att avbryta svar.

(Obligatorisk)



Annons



Laddar